Livet är bra orättvist :'(
Denna dagen kunde ju inte börja sämre. Får via ett sms reda på att min morfar fått åka in till akuten. Nån timme senare får jag ett samtal och får då veta att det är en stroke. Asså fan :'(...
Känner just nu att jag behöver vara där uppe men samtidigt så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det bara kryper i kroppen av rastlöshet och jag skulle lätt kunna gråta floder just nu. Jag vet han lever fortfarande, han har inte lämnat oss. Men och känna den känslan att någon kan tas ifrån en, det är den som gör så ont. Förlorade min pappa, "farbror" (syskonens farbror) och en kompis, för 9 års sen inom loppet av 5månader. Några år senare lämnar min kära farmor detta jordeliv. Och för bara ngt år sedan gick min pappas bästa kompis bort. Alla gör så ont men om jag skulle förlora min morfar då går jag sönder totalt. Han har alltid funnits där för mig och stöttat mig med bra tips och råd genom livet. 'Se till att ha ett bra jobb innan du börjar fokusera på killar'. Är något jag verkligen haft med mig. Klart jag har haft pojkvänner, lever ju ihop med min fina sambo just nu. Men jag har alltid tänkt att ingen kille ska få komma ivägen mellan mig och min inkomst här i livet. Och jag tänkte aldrig tanken på att skaffa familj före jobb heller. Har alltid varit morfars favorit men aldrig blivit bortskämd.
Så nu ber jag till mina änglar där uppe att inte ta min morfar ifrån min. Inte än. Jag behöver honom. Så låter han få bli frisk och bra och ge honom några år till. Snälla.
Bli kry nu morfar. ❤️
